• Emil Egeltoft

Branden i Notre-Dame - några reflektioner

Uppdaterad: 23 apr 2019

För ungefär en vecka sedan så stod en av världens mest kända och älskade byggnader i lågor. Branden i Notre-Dame fick katastrofala konsekvenser. Här kommer några av mina reflektioner.




En brand får inte inträffa i en sådan byggnad

Vad som orsakade branden är ännu inte klarlagt. Men det finns alltid möjliga tändkällor på vindar; som el, belysning, motorer, byggarbeten eller anlagd brand.


Elinstallationer på vinden hade begränsats p.g.a. brandrisken, men eftersom byggarbete pågick så vore det konstigt om inga tillfälliga elinstallationer användes.


Mina reflektioner:

  • Elinstallationer utgör alltid en brandrisk. Viktigt att dessa installeras och kontrolleras av behöriga. Termografering bör ske minst varje år för känsliga utrymmen. Elbesiktning bör ske minst var 3:e år.

  • Vilka byggarbeten som skedde under branddagen kommer vi säkert snart få veta mer om. Klart är att heta arbeten är en stor risk, vilket kan förekommit på blytak eller för att fästa byggställningen.

  • Det finns bevis att oönskade besökare varit på taket genom att klättra på byggställningen, det finns alltså en möjlighet kunna anlägga en brand på vinden.

  • Katedralen hade ett eftersatt underhåll. Hur detta påverkat brandorsak och brandförlopp är inte klarlagt, men desto längre du väntar med underhåll ju mer risk tar du.


En vindsbrand är lika farlig i Sverige

Vindsbränder blir i regel mer omfattande än andra bränder. Det gäller särskilt kulturhistoriska byggnader. Följande faktorer gör att bränder på vindar i regel blir mer omfattande än exempelvis lägenhetsbränder eller källarbränder:

  • Brännbara konstruktioner

  • Hög brandbelastning

  • Stora brandceller

  • Stora volymer (brandgaser)

  • Oftast inga förberedda ventilationsmöjligheter

  • Svårt att direkt se vart branden är placerad

  • Tillträde till vinden kan vara svårt och tar tid

  • Svårt att få upp vatten till vinden för släckning

  • Svårt att komma åt utifrån för släckning

Brandförloppet är inte ännu klarlagt men man tror att branden började i närheten av Spiran. En brand i träkonstruktion (i detta fall ek) börjar ofta som en pyrande brand som kan pågå under längre tid. När väl branden fått fäste så kommer brandförloppet att accelerera eftersom det finns god tillgång på brännbart. Blytaket kan inledningsvis begränsat brandförloppet genom att inskränka syretillgången. Bly smälter dock vid ca 320 °C och då får branden fri tillgång till syre för att snabbt kunna sprida sig över vinden.


De ansvariga för brandskyddet i Notre-Dame trodde på ett långsamt brandförlopp i den gamla takkonstruktionen av ek, och att personal eller räddningstjänst hade god tid på sig att släcka en brand som brandlarmet upptäckt. Man hade medvetet valt att inte sprinklerskydda vinden. Ek brinner dock endast något långsammare än t.ex. furu.



Mina reflektioner:

  • Anledning att inte sprinkla vinden bygger på helt fel slutsats, vilket branden visade. Det finns sprinklerlösningar för vindar på kyrkor som även minskar risken för onödig aktivering. Storlek och komplexiteten hos träkonstruktionen hade självklart varit en utmaning. På bilder som finns tillgängliga verkar det funnits gott om plats för rörinstallationer utan att förvanska konstruktionen. Därtill finns erfarenheter av installation och drift från båda bl.a. Sverige, Norge och USA.

  • Om det brinner kommer räddningstjänsten använda flerfalt gånger mer vatten än om sprinkler funnits och det ger en ännu större risk att sårbara föremål eller byggnadsdelar skadas av vattnet. I detta fall så påfördes säkert 3 000-10 000 liter per minut släckvatten under många timmar. Vattenmängden från sprinkler är beroende på sprinklertyp och vattentryck – men ett någorlunda ”normalt” system ger lite drygt 60 liter per minut och sprinkler, dvs ca 500 liter per minut för om ca 8 sprinkler i närheten av branden utlöser. Vattenpåföring från sprinkler pågår också kortare tid, kanske så lite som 20 minuter innan branden är bekräftad vara släckt och sprinklerventil stängs av räddningstjänsten.

  • Det är självklart en svår avvägning mellan det kortsiktiga skyddsansvaret och det långsiktiga för byggnaden. Alla katedraler brinner någon gång och om det finns så stora brister att en brand orskar en storskada så tar man inte sitt skyddsansvar. För då får man ändå åtgärda det efter byggnaden brunnit upp - varför inte göra det direkt?


Tidig upptäck – bristfälliga åtgärder

Ett Brandlarm ska upptäcka en begynnande brand så tidigt så att verksamma brandsläcknings- och utrymningsåtgärder kan vidtas samt aktivera brandfunktioner.


Det verkar ha funnits aspirerande rökdetektorer på vinden. Den använder sig av en fläkt och ett rörsystem som för luften från det övervakade utrymmet till en detektor.


Ett brandlarm aktiverades redan ca 18:20. Larmet gick inte vidare till räddningstjänsten utan vakter begav sig för undersöka orsaken. Det kan ha tagit ca 6 minuter för att nå vinden via en brant trappa. Brandlarmet aktiverade även utrymningslarm i byggnaden men predikan som pågick fortsatte och besökare utrymde inte.


Vakten hittade ingen brand så larmet återställdes och vakten gav sig ner igen. Vid denna tidpunkt så pågick troligen en pyrande brand någonstans på vinden.

När det andra brandlarmet inkom 18:43 och en vakt på nytt klättrade uppför trappan var branden redan för stor för att kunna släckas. Räddningstjänsten larmades först 18:51, dvs ca 30 minuter efter första larmet. När utrymningslarmet på nytt ljöd så utrymdes Notre Dame. Denna tidsfördröjning är givetvis oacceptabel.


Ritning med trapphus markerade i grönt.


Mina reflektioner

  • Räddningstjänsten larmades inte direkt vid brandlarm. Larmlagring bör inte användas för områden som det tar alltför lång tid att nå för larmorganisationen eller där de riskeras att möta ett brandförlopp som de inte kan hantera. Hade räddningstjänsten larmats direkt så hade kanske utgången varit något helt annan.

  • Utrymningslarmet aktiverades i katedralen men man fortsatte predikan. Larmet tystades. Det var först när utrymningslarmet aktiverades igen om kyrkan utrymde. Detta tyder på dålig säkerhetskultur och att man inte tog brandskyddet på allvar.

  • Vi vet inte statusen på brandlarmet, och om det i sin helhet var i funktion. Det pågick ett byggarbete och delar av brandlarmet kan ha varit frånkopplat. Då är det möjligt att den detektor som larmar är i annan del av byggnaden än där branden faktiskt utbrutit.

  • Man hittade inte larmat utrymme. Om det berodde på dåliga ritningar, feladressering eller okunskap är inte klarlagt. Oavsett så har detta ett stort och ödesdigert misstag. Det hade varit intressant hur långt tid det tog från att vakten kom upp på vinden tills larmet återställdes.

  • Det är viktigt med bra orienteringsritningar för att kunna avgöra vilken del av vinden brandlarmet skett och och att man kan se var de aspirerande brandlarmets insugspunkter finns. Ibland så är det inte tydligt från vilket utrymme en aspirerande detektor suger sin luft.

  • Vinden tillåter också bara att man går på de förberedda gångbroar eftersom vindsvalven ha ofta låg bärighet och man ska normalt inte gå direkt på dessa. Hur skulle man släcka branden om det brinner en bit bort från gångbroarna?

  • Det finns uppgifter i att larmet inte testades och att serviceavtal saknas. Alla brandtekniska system kräver kontroll, provning och underhåll för att fungera över tid. En aspirerande detektor behöver byta filter och rören kan sättas igen. Den har ofta en kontrollenhet med inbyggda batterier som sitter på vinden, därifrån så går brandlarm och fellarm vidare till centralutrustningen.

Vy från tornen. Bild av Benoit Moser, BSPP via AP

Kan räddningstjänsten släcka en vindsbrand i kyrka?

Om branden varit begränsad till en liten del av vinden så skulle räddningstjänsten kunnat släcka branden inifrån genom ventilering av vinden följt av rökdykning och släckning. Det bygger på att man snabbt kan komma åt branden och få upp brandvatten, vilket inte verkar ha varit möjligt i detta fallet.


En brand som fått fäste i i de brännbara konstruktioner kan inte räddningstjänsten släcka. Vinden var ca 3000 kvadratmeter stor. Det går helt enkelt inte att få på tillräckligt med vatten på branden. I detta fall så var taktiken att begränsa brandspridning till de två tornen samtidigt som man räddade föremål inne i katedralen. Man hanterade samtidigt risk för brandspridning i samband med nedfallande byggnadsdelar genom att släcka från dörröppningar samt använda en robot, vilket var en bra lösning med tanke på rasrisken. Hade även väggarna varit av trä så är risken stor att det blivit en totalskada.


Man hanterade risken för brandspridning i samband med nedfallande byggnadsdelar genom att släcka från säker plats. Bild av Benoit Moser, BSPP via AP

Det lyckades precis att hålla begränsningslinjen mot tornen. Nordtornet rymmer klockorna, upphängda i en träkonstruktion. Om klockorna hade fallit fanns risken för sammanbrott av hela eller delar av de två tornen.


Brandmän arbetade för att begränsa branden uppe i tornen. Bild av Benoit Moser, BSPP via AP

Utrymningsplan från tornen, visar på hur komplex orienteringen är inne i byggnaden

Mina reflektioner:

  • Räddningsinsatsen verkar ha genomförts på ett mycket bra sätt. Räddningstjänsten i Paris har stora resurser att sätta in och man använda tekniska hjälpmedel som drönare för att få en bra lägesuppfattning och släckrobot inne i katedralen. Det är oklart hur man hanterade rasriskerna under insatsen och hur väl man kunde konstruktionen. Det ska väldigt intressant att få höra mer om detta och diskutera detta med räddningstjänsten i Sverige.

  • Det är oftast svårt att få invändig åtkomst till vinden i kulturhistoriska byggnader. Smala spiraltrappor som brandmän behöver klättra upp för med slangar och annan utrustning för bekämpa branden.

  • Det är svårt att få upp vatten till vinden om det inte finns förberedda stigarledningar. De hade inte påverkat utgången i detta fall eftersom brandens omfattning var för kraftig.

  • Uppställningsmöjligheter är ofta begränsade för höjdfordon i anslutning till begränsningslinjer. Det syntes tydligt på den södra sidan av katedralen där man inte kunde komma åt med höjdfordon. Detta sågs tydligt då räddningstjänstens höjdfordon inte kunde komma åt på bra sätt för att skydda det södra tornet. Kan man ens komma in innanför kyrkomuren med ett höjdfordon på ert objekt för att kunna hålla begränsningslinjer mot exempelvis klocktorn ?

  • Brandpostnätet har en begränsad kapacitet och vid större bränder så är detta ett vanligt problem. På landsbygden är detta alltid ett problem då man är beroende på tankbilar. Här hade man en färdig plan genom att man kunde ta vatten från floden Seine.


Rädda föremålen i byggnaden

Vid en vindsbrand i en osprinklad byggnad så det viktigaste att rädda föremålen i byggnaden samtidigt som man försöker begränsa brandspridningen om möjligt.


Byggnaden kan återuppbyggas, men föremål kan inte återskapas. Det är därför väldigt glädjande att brandmän assisterad av personal lyckades utrymma en stor mängd av föremålen, trots rasrisken och röken. Exakt hur många är oklart.


I katedralen fanns mängder av konstverk, statyer och målningar samt en enorm orgel och flera målade glasfönster. Skattkammaren där en del av föremålen fanns låg i en anslutande byggnad vilket underlättade.




Kulturhistoriska byggnader, museer, arkiv, bibliotek, kyrkor bör alltid upprätta en insatsplan och en restvärdesplan. Det verkar som om det funnits en plan för att rädda föremål i detta fall, men omfattning och hur den användes är oklart.


En insatsplan innehåller viktig information om en byggnad och dess verksamhet i form av text och ritningar. Insatsplanen är ett beslutsstöd för räddningstjänsten, som bidrar till en effektivare och säkrare räddningsinsats genom att räddningstjänsten tar snabbare och bättre beslut eftersom tillgången på viktig information förbättras.


Restvärdesplanen ska ge information om de första åtgärder som ska vidtas då restvärdesarbetet startas upp för att man ska komma igång på bästa sätt.

Vissa föremål var för stora för att kunna flyttas under branden och de blev därför mer utsatta för rök och vatten. Det var först när kyrkan ansåg säker att beträda som man kunde plocka ner dessa.

Mina reflektioner:

  • Det verkar inte som man haft någon insatsplan för objektet. De ritningar som man ser på olika bilder verkar vara handritade skisser.

  • Hur restvärdesarbetet fungerade är inte kartlagt ännu,

  • Vid brandscenarier på brännbara vindar bör man precis som nu fokusera på att rädda föremålen i byggnaden.

  • Insatsplanen bör alltid innehålla föremålskort för de föremål som ska räddas först, var det är placerat och innehålla information om vikt samt hur föremålet kan monteras ned och hanteras. Det finns inte tid att vänta på verksamhetens restvärdesorganisation eller restvärdesledare för att påbörja akut egendomsräddning för kulturhistoriska byggnader.

  • Insatsplan på kulturhistoriska byggnader behöver mer i detalj beskriva tak- och byggkonstruktion för att bedöma risken med att vinden får brinna av samt risk för ras vid insats.

  • Jag håller precis på att slutföra en ny version av Brandskyddsföreningens rekommendation för insatsplaner och kommer tydliggöra detta i avsnittet gällande akut egendomsräddning.


Föremålen utrymdes till stadshuset som låg invid. Därifrån så transporteras de senare vidare till Louvre för omhändertagande.